Resultat H1 2023 och minskande intresse

 

Det är några veckor kvar av första halvåret men inläggen kommer ju inte lika tätt som förr (mer om det senare) så jag passar på att stämma av årets utveckling redan nu.

Resultat hittills i år

Multi Asset: +9,67%

Utdelningsfonden: +5,01%

Trenden från Q1 håller i sig, jag är fortsatt ganska nöjd med utvecklingen för Multi Asset med tanke på att den bara innehåller 50% aktier medans utvecklingen för utdelningsfonden inte ser så rolig ut. Som jämförelse hade det gett +16,01% att sätta alla sina pengar i den globala indexfonden Storebrand Global All Countries eller +12,52% i den svenska indexfonden PLUS Allabolag Sverige Index.

I sådana lägen är det väl naturligt att börja fundera på vad man håller på med egentligen men man får då påminna sig om att ett dåligt börsår kommer utdelningsfonden förhoppningsvis utklassa index (vilket skedde förra året) medans den inte kommer hänga med under de bra åren.

Minskande intresse

Som man kanske kan lista ut med tanke på inläggsfrekvensen har intresset inte varit på topp senaste tiden. Vad det beror på vet jag inte riktigt men det kanske är så enkelt att jag efter drygt 400 inlägg inte tycker jag har så mycket mer att skriva om. 

Efter 10 år på börsen har väl sparandet också kommit till en nivå där det åtminstone för mig inte blir lika intressant längre. Månadssparandet ger förstås större effekt när man har månadslöner på börsen och inte årslöner. 

Numera håller jag också 20% kassa (Lunar 3,25%) vilket primärt inte är till för att gå in med på börsen vid större nedgångar utan snarare för att inte behöva oroa sig lika mycket för stora nedgångar. Det bidrar väl också lite till att de inte blir lika intressant hur börsen går framöver.

Jag har tom nästan slutat lyssna på ekonomipoddar. Efter att ha gjort det dagligen i flera års tid är det möjligen ett sundhetstecken 😉.

Jag lyssnar i och för sig oftast på nya avsnitt av RikaTillsammans fortfarande, en podd jag följt i princip från början. På tal om att inte ha så mycket mer att säga så är det en podd som nu lyckats göra drygt 300 avsnitt där de allra flesta mer eller mindre uttalat handlar om hur bra det är att passivt investera i indexfonder. 

Dessvärre har stigande boräntor och en dålig aktieaffär nu till slut tvingat in både reklam och diverse "samarbeten" (aka reklam) i podden vilket förstås drar ner kvalitén avsevärt.

Av någon anledning lyssnar jag också sporadiskt på sparmakarpodden, troligen för att det handlar mer om vardagsnära ekonomi och inte så mycket om vilka fonder eller aktier man ska köpa.

Poddar med titlar av typen "de aktierna köper han/hon just nu" som jag tyckt varit högintressant för 5 år sedan klarar jag inte av längre. Möjligen ett sundhetstecken det med.

Ökat i råvaror

 

Efter förra veckans genomgång har jag stuvat om lite i portföljerna igen. 

Jag hade tidigare två portföljer på Lysa, cirka 1/3 i den hållbara och 2/3 i den breda. Den hållbara har jag egentligen länge varit lite tveksam till. Den består bara av tre fonder - en globalfond, en Sverigefond och en räntefond och ger exponering mot cirka 800 bolag. Det kan väl tyckas tillräckligt men den breda innehåller cirka 6000 bolag.

USA-exponeringen i den hållbara globalfonden är dessutom cirka 70% jämfört med den bredas cirka 40%. Vissa år har den breda gått bättre än den hållbara och vice versa men på lång sikt tror jag mer på den breda, så nu jag sålt allt i den hållbara portföljen. 

Det mesta av pengarna placeras i Multi Asset-portföljen där jag behåller samma målfördelning som tidigare och ökar på så sätt min exponering mot guld, silver och övriga råvaror.

Anledningarna är två:

1. Jag ville minska min exponering mot räntor. Kommer troligen öka aktieandelen i Lysa bred också för att fortsätta minska den.

2. Tilltagande inflation och därmed tilltagande marknadsoro gör att jag vill öka exponeringen mot guld, silver och råvaror. Jag tror att en portfölj som har en viss del av dessa tillgångsslag kommer gå bättre än en ren aktieportfölj kommande år, åtminstone riskjusterat 😉.

En bieffekt är att jag nu samlar lite mer kapital på Avanza också vilket kan ge vissa fördelar i framtiden. Det är väl i och för sig först när man kommer upp i nivån för private bankning (3 miljoner SEK i dagsläget) som det börjar bli riktigt intressant med möjlighet till förmånliga bolån och annat.

Just nu blir väl egentligen den största skillnaden att eftersom mina båda konton (Multi Asset och utdelningsfonden) på Avanza råkar vara kapitalförsäkringar så kommer mer skatt/avgift dras en gång per kvartal direkt från kontot istället för att dyka upp på deklarationen så som ISK gör. Rationellt borde ISK-modellen vara bättre (man kan t ex alltid vara 100% fullinvesterad och behöver aldrig ha likvider på kontot), psykologiskt föredrar jag faktiskt KF-modellen...

Fördelningen mellan olika portföljer i dagsläget:

Lysa 80/20: 30%

Multi Asset: 30%

Utdelningsfonden: 23%

Fondo: 5%

Sparkonto Lunar: 12%

I will teach you to be rich

 

Att hitta balansen mellan sparande och spenderande är inte helt enkelt. För de flesta är väl problemet att de sparar för lite medans många på finanstwitter och ekonomibloggar snarare har motsatt problem, att man sparar för mycket.

Nu har jag läst I will teach you to be rich av Ramit Sethi som på sätt och vis tar upp det här ämnet. 

Upplägget är ett program på sex veckor, riktat till den som inte sparar alls idag utan snarare är skuldsatt och brottas med att få pengarna att räcka till, vilket är ganska långt ifrån min verklighet. Men det finns något för oss översparare också senare i boken.

Den är dessutom riktad till den amerikanska marknaden så det blir ganska mycket prat om amerikanska pensionslösningar som 401(k) och skatter, vilket man som svensk inte heller får ut så mycket av. Förutom en insikt om hur pass bra ISK faktiskt är jämfört med de lösningar som erbjuds i t ex USA. Nu skummade jag just de delarna men som jag förstod det så betalar man cirka 30% i vinstskatt oavsett kontotyp.

Det var de negativa delarna men som helhet tycker jag faktiskt att boken är riktigt bra och också skriven med ganska mycket humor vilket inte är så vanligt i den här typen av bok.

För oss som sparar för mycket(?) är den stora behållningen resonemanget om "conscious spending". I korta drag går det ut på att när du väl har satt upp ditt månadssparande är du fri att använda det som blir över till vad du vill. 

För själva månadssparandet rekommenderar Sethi cirka 10-20% av lönen. Det ska vara automatiserat och "tråkigt", dvs indexfonder eller gärna "target-date funds" vilket väl brukar kallas för generationsfond på svenska.

Det är en helt enkelt en fond som minskar aktieexponeringen (och vanligen ökar exponeringen mot räntor) ju äldre man blir. Ett exempel är fonden SPP Generation 80-tal för den som planerar pension någon gång 2045-2054.

Något Sethi också skriver mycket om är att den lösning man väljer inte behöver vara 100% perfekt, det räcker med tillräckligt bra, eller 85%. SPP:s generationsfond har t ex en avgift på 0,42% så det går att optimera genom att välja en global indexfond och en räntefond och ombalansera själv varje år och hamna på en avgift på runt 0,2% istället. Men generationsfonden är ändå tillräckligt bra och oändligt mycket bättre än att inte spara alls, eller på sparkonto.

Så när väl ett autogiro på säg 20% av lönen är på plats är det dags att börja spendera. Vilket är en mening man inte heller brukar läsa i den här typen av böcker, det är väl bättre att spara så mycket som möjligt?

Sethis inställning är lite annorlunda och han skriver mycket om att leva sitt liv "utanför kalkylbladet". 

Som extremt exempel tar han en person som spenderar 21 000 USD/år på att äta (och dricka) ute. Det kan ju låta galet men är helt ok eller till och med bra enligt Sethi. Personen ifråga har nämligen sitt sparande på 20% av lönen på plats och kan då använda det som blir över hur den vill, utan att känna skam eller skuldkänslor.

Ett mer vardagligt exempel är kanske den som köper sitt kaffe ute för 30-40 kronor per dag. Där går det ju att spara ganska mycket om man dricker det hemma istället. Men har man sitt sparande på plats, det är ett medvetet val och man verkligen uppskattar ute-kaffe så är det också helt rätt enligt Sethi.

Eller för att sammanfatta: "Spend extravagantly on things you love, and cut mercilessly on things you don’t". Personen som åt och drack ute så mycket var ju ändå inte hemma så mycket så prioriterade inte sin bostad särskilt högt t ex.

På ett sätt kan jag tycka att det skulle kännas lite befriande att ha sitt sparande helt automatiserat och på ett sätt lite tråkigt. I grunden tror jag dock att Sethi har rätt i att det går att spara för mycket och att sparande för sparandets skull inte är helt sunt. Även om det är väldigt mycket bättre än att spara för lite.

Efter att ha investerat "manuellt" i cirka 10 år tog jag i december 2021 ett litet steg till att automatisera  sparandet när jag startade ett automatiskt sparande på Lysa, cirka 1/3 av totalt månadssparande. Ambitionen är att öka automatiseringen gradvis, på Lysa eller annat sätt.

16 nivåer av rikedom

Nu är det några månader sedan ISK-gate blossade upp. Det kom lägligt nog en "regeringskris" (del 1, del 2 följer om någon månad när höstbudgeten ska klubbas) emellan och debatten dog ut lika fort som den startade.

Under någon vecka var det i alla fall många intressanta diskussioner i media om vem som egentligen ska räknas som rik. Någon som funderat mycket på detta är Morgan Housel (bland annat författare till den fantastiska "pengars psykologi"). 2018 skrev han en blogginlägg med hela 16 olika nivåer av rikedom.

Jag klipper in nivåerna här nedan, en något längre förklaring finns på länken ovan:

"Level 0: Complete financial dependence on the kindness of strangers who have no vested interest in your success.

Level 1: Complete financial dependence on people who want you to succeed because they like you and their reputation is attached to your success.

Level 2: Complete financial dependence on people with a vested interest in your financial outcome.

Level 3: Ability to partially support yourself by adding value for others while still somewhat reliant on external support.

Level 4: Ability to fully support yourself by adding value for others, but value that is marginal and easy to replace.

Level 5: Enough savings to cover run-of-the-mill problems.

Level 6: Enough savings to cover large, unforeseen problems.

Level 7: Retirement savings, education savings, and avoidance of consumer and auto debt.

Level 8: The ability to pick a job, or specific customers, that avoids the most egregious examples of bullshit and unnecessary hassle in your life.

Level 9: Becoming comfortable enough with your social status that you don’t feel the need to flash your peacock feathers with expensive consumer goods whose only value is in signaling.

Level 10: The ability to say no to banks, whose debt you don’t need, including mortgages.

Level 11: Few realistic situations would cause you, your company, or your family to be pushed back below Level 5.

Level 12: Interest and dividends cover more than half of your living expenses.

Level 13: Your assets and their reasonable return expectations will cover basic living expenses for longer than your life expectancy.

Level 14: Your assets cover above-basic living expenses with assets and their reasonable return expectations.

Level 15: Independence lets you do and say what you please, unconcerned with other people disagreeing with you

Level 16: Meaningful philanthropy is the only reasonable way your assets won’t compound faster than you spend."

Först på nivå 7 börjar det väl likna något och det är också denna nivå Housel anser vara mest realistisk för de flesta. Eftersom den är skriven från amerikanskt perspektiv kan man väl som svensk i de flesta fall räkna bort "eduaction savings" utan här handlar det om att ha pensionssparande på plats, inga skulder (förutom bostad antar jag) och att klara av större oförutsedda utgifter. Ungefär som den svenska medelklassen lever. Eller borde kunna leva snarare.

Nivå 8 har jag lite svårt att relatera till, jag tror den vänder sig mer till egenföretagare/konsulter och handlar om att kunna säga nej till vissa uppdrag. Att kunna välja bort vissa typer av jobb handlar väl annars mer om utbildningsnivå än förmögenhet.

Nivå 9 handlar om att inte vara beroende av statusprylar så som dyra telefoner, klockor, bilar eller kläder. Hit tror jag man kan nå tidigare än så.

Nivå 10 tolkar jag som att man inte är beroende av banklån för att köpa bostad, ett rejält hopp från tidigare nivåer. Bor man i någon av de svenska storstäderna får man nog flytta upp denna några snäpp... 

Nivå 11 handlar om säkerhet, att det i princip inte finns några situationer som gör att man skulle halka ner till nivå 5 igen.

På nivå 12 ska man ha så mycket kapital att årlig värdeökning och utdelning motsvarar hälften av årsutgifterna. Om man t ex lever på 15 000 kronor i månaden och räknar med en avkastning på 8% innebär det ett kapital om 1 125 000.

Nivå 13 är ytterligare ett rejält hopp, jag tolkar det som att det är FIRE som avses. Populärt brukar man då använda 25 årsutgifter eller 4 500 000 om man räknar med 15 000/månad.

På nivå 14 täcker kapitalet inte bara det nödvändigaste utan "above-basic" vilket man själv får definiera. 25 000 efter skatt är snäppet över svensk medianlön och kräver i så fall ett kapital på 7 500 000.

Nivå 15 handlar möjligen mer om en mental inställning än kapitalets storlek.

På nivå 16 förräntas pengarna fortare än man kan göra av med dem. Det enda meningsfulla i det läget är att ägna sig åt filantropi, dvs skänka bort stora delar av förmögenheten.

Själv hamnar jag runt nivå 11-12. Nivå 11 är egentligen det allt handlar om för mig - trygghet. Det ska mycket till för att jag ska halka ner till nivå 5 eller lägre igen. Det skulle i princip krävas en börskrasch på 90%(!), att jag blir arbetslös, a-kassan dras in(!) samt hyperinflation eller att pengar på räntekonton konfiskeras(!). Samtidigt. Relativt osannolikt 😉.

Fortsätter jag spara som idag når jag nog nivå 13 och kanske 14 också tids nog men just nu är det faktiskt inget jag strävar efter.

Det är ok att vara negativ nu

Om man utgår från att man ha antingen kan ha en positiv (tro på uppgång) eller negativ (tro på nedgång)  marknadssyn och att börsen kan vara antingen högt eller lågt värderad får vi fyra typer av investerare:

1. Den eviga optimisten/permabull: Positiv till marknaden oavsett värdering. Riskerar att köpa enskilda bolag till alldeles för hög värdering men annars en mycket enkel strategi och börsen har ju historiskt fler positiva år än negativa, det gäller bara att ha tillräckligt lång sparhorisont.

2. Den eviga pessimisten/permabear: Motsatsen till permabull, ständigt negativ till marknaden oavsett värdering. Även efter en krasch på -30% kan det ju gå ner ännu mer, bäst att vänta lite till. Kommer att få rätt nån gång per årtionde men förlora väldigt mycket i avkastning i väntan på att få rätt. 

3. Köp dyrt, sälj billigt: Positiv till marknaden när börsen är högt värderad, negativ när den är lågt värderad. Köper när börsen gått bra (det är dyrt) och säljer i panik när börsen går ner (det är billigt). Troligen det sämsta alternativet, men tyvärr också ganska vanligt. 

Ett klassiskt exempel på detta är Magellan Fund som under Peter Lynch förvaltning 1977-1990 avkastade fantastiska 29% per år. Trots detta förlorade de flesta som investerade i fonden pengar. Man köpte när den hade gått upp mycket och gick ur när den började gå ner...

4. Köp billigt, sälj dyrt, eller den rationella investeraren: Positiv till marknaden när börsen är lågt värderad, negativ när den är högt värderad. 

Denna typ av investerare är något som Howard Marks tar upp i The Most Important Thing. Det kan låta självklart men blev något av en uppenbarelse för mig när jag läste det, det handlar inte om att vara antingen positiv eller negativ hela tiden utan man måste givetvis också ta hänsyn till marknadsläget. 

Tiotusenkronorsfrågan blir då förstås hur man vet att börsen är dyr/billig? Jag har tyvärr inget bra svar på det men kan bara konstatera att sedan botten i mars förra året har globala index stigit med nära +60% och svenska börsen med över +90%(!).

Med andra ord tycker jag att det är berättigat att vara lite negativ eller försiktig just nu.

Skulle man börjar sälja av nu så hamnar man dock farligt nära "permabear"-kategorin så det tänker jag inte göra utan min lösning är istället att bygga lite mer kassa. I förra månadssparet gick cirka en tredjedel in på sparkontot och denna månad blir det snarare två tredjedelar om utvecklingen håller i sig.

När nedgången väl kommer är tanken att försöka bli mer positiv och öka andelen som går in på börsen varje månad + ta av kassan, vi får se hur det går 😀.

Den enda regeln för att bli rik

 

Nyligen läste jag den moderna klassikern Rich Dad Poor Dad av Robert Kiyosaki. Nästa år är det 25 år sedan den kom ut men den är fortfarande läsvärd. Det finns några komiska tidsmarkörer som att man "bara" får 5% ränta på sparkonto eller att Kiyosaki rekommenderar ljudband (ungdomar: det var som 90-talets poddar ungefär) för att lära sig mer om investeringar men själva grundfilosofin håller förstås fortfarande.

För den som inte känner till boken är storyn att Kiyosaki är uppväxt med två pappor, sin egen och sin bästa kompis. Hans egen pappa är den "fattiga" pappan som har valt den traditionella vägen - gå i en bra skola, få bra betyg, få ett bra och tryggt jobb. Trots ett relativt välbetalt jobb lyckas han aldrig bygga upp någon förmögenhet, vilket mest handlar om han inställning till pengar. Som Kiyosaki konstaterar så kommer inte mer pengar lösa problemet om man har inställningen att hela lönen ska spenderas.

Den rika pappan har gått en annan väg och hur han tänker och agerar är egentligen vad hela boken handlar om. Sammanfattningsvis så verkar han verkligen avsky tanken på att vara anställd och jobba för någon annan (och att betala skatt!). Det må vara en sliten klyscha men det är något han själv verkligen lever efter - "istället för att jobba för pengar, se till att pengarna jobbar för dig". Eller uttryckt annorlunda - hellre än att jobba på ett företag, se till att äga företaget.

Första tredjedelen eller halvan av boken tycker jag är väldigt bra då den mest handlar om det som den rika pappan lär ut till Kiyosaki, från 9 års ålder. Jag undrar förvisso lite över hur mycket han har förskönat sanningen. Att han som nioåring lyckas ta till sig och följa råd som de flesta vuxna inte klarar av känns stundtals mer som att det är en Hollywoodfilm än sitt eget liv han beskriver. Men underhållande och tankeväckande läsning är det hur som helst.

Senare delen blir på amerikanskt vis mest en upprepning av det som tidigare har sagts, för att verkligen hamra in budskapet.

Värt att tänka på när man läser boken är väl också att det är just en amerikansk författare. Utan att veta särskilt mycket om det amerikanska välfärdssystemet så kan man väl anta att behovet av att bygga upp ett stort sparkapital är större i USA än det är i Sverige. Som exempel möter han en orolig trebarnspappa som konstaterar att han behöver få ihop ungefär 400 000 dollar (dessutom år 1997) för att hans barn ska få en bra utbildning.

Genomgående i boken används förenklande balansräkningar för att illustrera hur de båda papporna ser på tillgångar och skulder. Det ska visa sig att detta är en av hemligheterna för att blir rik. Så här kommer den, citerad fritt ur minnet: 

"Det är den första regeln och det är den enda regeln. Lär dig att skilja på en tillgång och en skuld. Köp tillgångar.

Fattiga och medelklassen köper skulder och tror att det är en tillgång. Rika köper tillgångar."

Inget nytt under solen kanske, men ganska elegant formulerat. Att skilja på tillgångar och skulder kan tyckas låta enkelt men t ex så sätter den fattiga pappan upp sitt hus som en tillgång och den rika som en skuld.

Det är det bland annat det här som han menar de flesta gör fel på, den som har investerat alla sina pengar i sitt boende upptäcker när de blir arbetslösa att "huset äter dem levande".

Uttryckt på ett annat sätt så är det ju enkelt att visa på exakt hur mycket man tjänade på sin börsportfölj förra året, men hur mycket tjänade du på ditt hus? Troligen drev det istället kostnader.

Den som köpte sitt hus för en miljon för 15 år sedan och sålde för fem(?) miljoner idag håller säkert inte med i ovanstående resonemang.

Vad som ska ses som tillgångar är enligt Kiyosaki istället sådant som genererar kassaflöde, så som aktier, fonder, obligationer (kanske tveksamt i dagens läge) och fastigheter. Fastigheter som man köper och hyr ut alltså, det är till stor del så Kiyosaki själv har byggt sin förmögenhet.

Bygger kassa

 

Den här månaden blev första gången på jag vet inte hur många år som allt sparande inte gick in på börsen utan fördelades enligt 1/3 sparkonto (Nordax 0,75%) och 2/3 aktier (utdelningsfonden).

Det har faktiskt inte bara att göra med att börsen är på ATH igen utan minst lika mycket med ett inlägg som jag skrev för drygt 2 år sedan - Hur mycket pengar behöver man egentligen?

Där konstaterade jag att den som har 20 år kvar att jobba inte behöver ha flera miljoner på börsen utan ett belopp om t ex 675 000 bör ge över 3,3 miljoner enbart genom ränta på ränta. Jag missade att räkna med inflationen så om jag inte tänker helt fel bör man kanske fortfarande spara cirka 2% av lönen i det läget.

Om jag tittar på mitt eget sparande så har jag passerat den gränsen för några år sedan så om jag slutade spara nu så skulle det snarare bli 6 miljoner än 3 miljoner efter 20 år...

Som om inte det vore nog fick jag dessutom en oväntat stor löneförhöjning i år, efter att ha varit missnöjd med lönen i flera år så har jag plötsligt en lön som jag är (ganska) nöjd med, strax under gränsen för statlig inkomstskatt. Så om löneutvecklingen håller i sig och om inte pensionssystemet brakar ihop fullständigt så blir det kanske en helt ok pension ändå till slut... det vore nästan lite snopet.

Angående pensionsålder så har jag gjort ungefär samma resa som jag hörde AuAg fonders Eric Strand prata om i någon intervju. När han var yngre tänkte han sig att 55 år skulle vara en lagom pensionsålder. Med stigande ålder kom han till insikten att bara vara ledig och spela golf eller vad man nu gör kanske inte passade honom riktigt så han ändrade sig istället till att aldrig sluta jobba. Och startade ett eget fondbolag.

Det är kanske att ta det lite långt men just 55 år tyckte jag faktiskt också lät som en lagom pensionsålder när jag var yngre, långt innan jag blev intresserad av börsen och sparande. Med stigande ålder och sparande justerade jag det till 60. Och just nu tänker jag mig mer en normal pensionsålder på 65-70, möjligen deltid sista åren om möjligheten finns. Då har jag snarare 30 än 20 yrkesår kvar.

Kort sagt, som det ser ut nu behöver jag sannolikt egentligen inte spara mer. Om man redan anser sig ha tillräckligt på börsen och börsen dessutom är högt värderad, varför skjuta in mer pengar? Så lösningen just nu är att försöka lägga en del av sparandet på sparkonto varje månad. 

Jag använder Nordax sparkonto vilket ger 0,75% ränta. Sedan jag öppnande kontot för drygt 2 år sedan har de sänkt i omgångar från 0,95% så det börjar väl snart bli dags att byta igen, min smärtgräns går nånstans runt 0,3% från högsta sparräntan. I skrivande stund ger t ex Nordiska 0,95% och Lunar 1% upp till 100 000.

Pengar som går in på sparkontot är ju tänkta att användas till konsumtion förr eller senare men har också fördelen att de kan användas vid nästa större börsnedgång.

Vad man faktiskt ska spendera pengarna på är inte helt okomplicerat när investeringar och sparande har blivit ett av ens större intressen. Att börja spendera pengar igen kräver sannolikt en del arbete, precis som det gör att ställa om från spenderade till sparande.

Ett kryphål kan vara att spendera på sådant som behåller eller rent av ökar i värde så som ädelmetaller, konst eller varför inte vin om man är intresserad av det.

Eller så kraschar börsen på riktigt i höst så slipper man fundera på det på ett tag 😉.

Att hålla sig i finansiell form

 

Jag läser just nu The Millionaire Next Door, det är 25 år sedan den kom ut men lärdomarna i den är förhoppningsvis applicerbara även idag.

I korthet bygger den på intervjuer med tusentals dollarmiljonärer och slutsatsen är att den typiska miljonären inte lever så som många kanske tror (därav titeln).

De må ha miljoner dollar i förmögenhet men bor förvånansvärt(?) ofta i vanliga villor och kör vanliga bilar.

Vanligaste bilmärket bland miljonärerna är inte Porsche eller ens BMW. Det är Ford. Vanligaste klockan är inte Rolex eller Breitling utan Seiko, och så vidare.

Undantag finns förstås men de flesta lever mer som Aktiestinsen (som trots en förmögenhet på över 100 miljoner bodde kvar i en ganska anspråkslös lägenhet i Nässjö) och inte som huvudpersonerna i Exit (fantastisk serie dock).

En vanlig invändning är väl då att om man ändå har ungefär samma levnadsstandard som alla andra, vad är poängen med att bli rik?

Boken svarar med en liknelse:

"Have you ever noticed those people whom you see jogging day after day? They are the ones who seem not to need to jog. But that's why they are fit. Those who are wealthy work at staying finanically fit."

En smått genial liknelse, på samma sätt som man håller kroppen i form genom att träna håller man sig i finansiell form genom att fortsätta ta sunda ekonomiska beslut även när man är rik.

Motsatsen är vad man på senare tid börjat kallat Lifestyle Creep eller livsstilsinflation, helt enkelt att man i takt med ökad lön och förmögenhet också börjar spendera mer. 

Som vanligt gäller det att hitta en balans förstås och något ska man väl få unna sig som dollarmiljonär. Och det ska det sägas att de faktiskt gör också men inte alls i den utsträckning som man kanske tror. 

De allra flesta har t ex en bil som är 5 år eller yngre men om medelamerikanen lägger i genomsnitt cirka 300 000 kronor när de byter bil så är det inte så att de lägger flera miljoner. Snarare 350 000.

Om nu dollarmiljonärerna inte köper särskilt många lyxbilar (även om en del förstås gör det) kan man fråga sig vem köparen är?

Jag kommer att tänka på en dokumentär om uthyrning och försäljning av lyxbostäder jag såg för många år sedan. 

Många av kunderna hade vanliga inkomster och egentligen inte råd att investera i bostäderna. Reportern frågade uthyraren hur det kom sig att de ändå gjorde det och svaret på frågan har av någon anledning fastnat i huvudet:

"Everybody wants to be rich. And if you're not rich, you want to feel rich."

Något att tänka på nästa gång man ser en ny Porsche köra förbi kanske. Föraren kan mycket väl vara rik men det är också ganska sannolikt att det bara är någon som vill känna sig rik. 

Om undersökningen från The Millionaire Next Door fortfarande stämmer är det betydligt mer troligt att man hittar miljonären i en två år gammal Toyota.

Hur mycket är nog?

I boken Pengars Psykologi (mycket bra bok för övrigt) återges en anekdot i vilken författaren Joseph Heller på en fest hos en framgångsrik hedgefondförvaltare blir upplyst om att denne lär ha tjänat mer pengar på en enda dag än vad Heller hade gjort på sin framgångsrika roman Moment 22.

Heller ska då ha svarat ungefär att det är mycket möjligt men jag har något som han aldrig kommer få. Nog.

Jag tänker på den historien när jag lyssnar på det fjärde avsnittet av podden "Dom kallar oss krypto". Det är en relativt nystartad podd som drivs av Mårten Andersson och Gunnar Harrius. Ja, den Mårten Andersson, komikern.

När Mårten Andersson plötsligt bytte spår och började twittra om krypto var det en del som gjorde sig lustiga över det och menade att nu måste väl ändå bubblan spricka snart.

Jag får erkänna att jag också var lite skeptisk först men efter att ha lyssnat på några avsnitt får jag nog säga att jag är positivt överraskad. Hans kunskaper inom krypto har jag svårt att bedöma men de är i alla fall betydligt bättre än mina, vilket förvisso inte säger så mycket.

Dessutom har de lyckats värva Anna Svahn som expert till podden och som alla vet bli poddar där Anna Svahn medverkar automatiskt bra.

Nåväl, avsnitt nummer fyra har titeln "Femtio gånger pengarna" och är en smått otrolig historia om någon som gjort just det på kort tid och på ett ganska spektakulärt sätt.

Det började med att ta han tog ett blancolån på 150 000 till drygt 6% ränta med avsikten att starta en e-handel. Av någon anledning började han istället investera i kryptovalutor, först "vanliga" så som Bitcoin och Ethereum men det kändes för tråkigt(!) efter ett tag så han gick då vidare till betydligt mindre projekt och lyckades tjäna ganska bra på det.

Till slut hittade han projektet elongate och investerade tungt i det i princip från dag 1. Kursen rusade men istället för att betala tillbaka lånet tog han ännu ett blancolån och hade nu en skuld på cirka 250 000 och allt investerat i ett projekt uppkallat efter en rolig(?) tweet från Elon Musk.

Hela processen är alltså högt tveksam men utfallet blev fantastiskt den här gången och värdet på investeringen var vid tillfället podden spelades in cirka 11 miljoner.

Så långt är allt väl men nu kommer det konstigaste av allt, när podden spelas in har han fortfarande inte betalat tillbaka lånet!

När programledarna påpekar lite försiktigt att han skulle ju kunna sälja av för 250 000, vara skuldfri och fortfarande har kvar ett innehav på 10,8 miljoner blir svaret att han tror så mycket på projektet att han inte vill sälja något. Skulle kursen gå 10x till blir det ju ganska mycket pengar att sälja av för 250 000 nu.

Det skulle det ju bli i och för sig, men skulle det inträffa blir skillnaden 108 miljoner istället för 110 miljoner och det kanske är nog?

Det är ett högriskprojekt så utfallet hamnar i ett enormt spann här, från -250 000 (om värdet sjunker till 0) till +110 miljoner. Det minsta man kan göra är väl att betala tillbaka lånet och minska spannet till 0 - 108 miljoner.

Eller varför inte sälja drygt hälften och placera det i t ex en global indexfond istället och sedan vara oberoende av en inkomst resten av livet.

Men har man inte satt upp ett tydligt mål från början är det kanske inte så enkelt att agera så. 

Ytterligare en lärdom från samma kapitel i Pengars Psykologi får avsluta det här:

"Den svåraste privatekonomiska färdigheten att behärska är att få målet att sluta flytta på sig".