Den enda regeln för att bli rik

 

Nyligen läste jag den moderna klassikern Rich Dad Poor Dad av Robert Kiyosaki. Nästa år är det 25 år sedan den kom ut men den är fortfarande läsvärd. Det finns några komiska tidsmarkörer som att man "bara" får 5% ränta på sparkonto eller att Kiyosaki rekommenderar ljudband (ungdomar: det var som 90-talets poddar ungefär) för att lära sig mer om investeringar men själva grundfilosofin håller förstås fortfarande.

För den som inte känner till boken är storyn att Kiyosaki är uppväxt med två pappor, sin egen och sin bästa kompis. Hans egen pappa är den "fattiga" pappan som har valt den traditionella vägen - gå i en bra skola, få bra betyg, få ett bra och tryggt jobb. Trots ett relativt välbetalt jobb lyckas han aldrig bygga upp någon förmögenhet, vilket mest handlar om han inställning till pengar. Som Kiyosaki konstaterar så kommer inte mer pengar lösa problemet om man har inställningen att hela lönen ska spenderas.

Den rika pappan har gått en annan väg och hur han tänker och agerar är egentligen vad hela boken handlar om. Sammanfattningsvis så verkar han verkligen avsky tanken på att vara anställd och jobba för någon annan (och att betala skatt!). Det må vara en sliten klyscha men det är något han själv verkligen lever efter - "istället för att jobba för pengar, se till att pengarna jobbar för dig". Eller uttryckt annorlunda - hellre än att jobba på ett företag, se till att äga företaget.

Första tredjedelen eller halvan av boken tycker jag är väldigt bra då den mest handlar om det som den rika pappan lär ut till Kiyosaki, från 9 års ålder. Jag undrar förvisso lite över hur mycket han har förskönat sanningen. Att han som nioåring lyckas ta till sig och följa råd som de flesta vuxna inte klarar av känns stundtals mer som att det är en Hollywoodfilm än sitt eget liv han beskriver. Men underhållande och tankeväckande läsning är det hur som helst.

Senare delen blir på amerikanskt vis mest en upprepning av det som tidigare har sagts, för att verkligen hamra in budskapet.

Värt att tänka på när man läser boken är väl också att det är just en amerikansk författare. Utan att veta särskilt mycket om det amerikanska välfärdssystemet så kan man väl anta att behovet av att bygga upp ett stort sparkapital är större i USA än det är i Sverige. Som exempel möter han en orolig trebarnspappa som konstaterar att han behöver få ihop ungefär 400 000 dollar (dessutom år 1997) för att hans barn ska få en bra utbildning.

Genomgående i boken används förenklande balansräkningar för att illustrera hur de båda papporna ser på tillgångar och skulder. Det ska visa sig att detta är en av hemligheterna för att blir rik. Så här kommer den, citerad fritt ur minnet: 

"Det är den första regeln och det är den enda regeln. Lär dig att skilja på en tillgång och en skuld. Köp tillgångar.

Fattiga och medelklassen köper skulder och tror att det är en tillgång. Rika köper tillgångar."

Inget nytt under solen kanske, men ganska elegant formulerat. Att skilja på tillgångar och skulder kan tyckas låta enkelt men t ex så sätter den fattiga pappan upp sitt hus som en tillgång och den rika som en skuld.

Det är det bland annat det här som han menar de flesta gör fel på, den som har investerat alla sina pengar i sitt boende upptäcker när de blir arbetslösa att "huset äter dem levande".

Uttryckt på ett annat sätt så är det ju enkelt att visa på exakt hur mycket man tjänade på sin börsportfölj förra året, men hur mycket tjänade du på ditt hus? Troligen drev det istället kostnader.

Den som köpte sitt hus för en miljon för 15 år sedan och sålde för fem(?) miljoner idag håller säkert inte med i ovanstående resonemang.

Vad som ska ses som tillgångar är enligt Kiyosaki istället sådant som genererar kassaflöde, så som aktier, fonder, obligationer (kanske tveksamt i dagens läge) och fastigheter. Fastigheter som man köper och hyr ut alltså, det är till stor del så Kiyosaki själv har byggt sin förmögenhet.