Investerar i fysisk media

 

Jag tror det började med Switch 2. Jag har sedan tidigare en PS5 som primär spelkonsol och har ägt de flesta av Nintendos konsoler genom åren, dock inte Switch. Så när priset nu låg runt 5000 kronor under sommaren slog jag till. Med ett fullprisspel och en riktig handkontroll blir det visserligen runt 7000 kronor i slutändan.

Hur som helst, skivläsaren till min PS5 gav tyvärr upp för några år sedan och det är den gamla modellen där den inte går att byta så jag har inte brytt mig om att reparera den utan fått hålla till godo med att köpa spel digitalt. Visserligen mycket smidigt men ofta dyrare än att köpa fysiskt och framförallt går det förstås inte att sälja spelet vidare när man spelat igenom det. Sony har dock bestämt sig för att helt sluta med fysiska spel till playstation i början av 2028 pga "minskad efterfrågan". Jojo.

Nåväl, med en nyinförskaffad Switch 2 har jag kunnat köpa fysiska spel igen och upptäcker att jag har saknat det lite. Ett digitalt spel kan du inte sälja vidare, filosofisk fråga: äger du det då verkligen?

Vilket fick mig att börja fundera över alla streamingtjänster och frustrationen över att en film som man vet fanns på tjänst X för ett tag sedan är bortplockad när du väl vill se den. Eller i Amazons fall, ofta övergått från att ingå i abonnemanget till att nu vara köpfilm.

Lösningen? Fysisk media!

Det finns ett antal vägar att gå:

DVD

Upplösning: 480p

Pris: Mycket lågt

Introducerades 1996 och finns tyvärr(?) fortfarande kvar, något som förvånade mig när jag började intressera mig för det här. Dvs det släpps fortfarande nya filmer på DVD, just nu kan man t ex förboka The Mandalorian and Grogu på ginza för 159 kronor. Priset för Blu-ray är 179 så varför man skulle välja den 20 kronor billigare varianten är för mig obegripligt.

1997 har jag för mig att jag köpte ny TV vilket då var en CRT på 25". Det är typ en sån TV som DVD är gjord för och där ser det helt ok ut, ett riktigt lyft från VHS. På en modern TV som kanske är 55" eller ofta ännu större ser det.. mindre bra ut.

Fördelen är att det finns ett enormt utbud och priserna är mycket låga. De flesta större second hand som t ex Erikshjälpen har ofta hundratals DVD för cirka 10 kronor styck. Tyvärr gör bildkvalitén att jag försöker undvika DVD, undantag för om någon film inte skulle finnas på Blu-ray förstås.

SF Anytime

Upplösning: Varierar, oftast 1080p

Pris: Medel

Nej det är visserligen inte fysisk media men jag nämner det ändå, mest för att påpeka att streaming från SF eller andra streamingtjänster oftast ger en något sämre bild än Blu-ray. Även om det streamas i samma upplösning som Blu-ray (1080p) så är den kraftig komprimerad. En Blu-ray levererar data i 20-40 Mbit/s och streaming vanligen 5-10 Mbit/s. Hur stor skillnad man faktiskt ser i praktiken ska jag låta vara osagt.

Man vet inte hur länge SF Anytime kommer finnas kvar och vad som händer vid en eventuell nedstängning så man ska kanske inte bygga upp hela sitt filmbibliotek där. Men det finns ändå ett stort utbud av äldre film som oftast kostar 99 kronor eller mindre så som komplement kan det vara intressant.

Blu-ray

Upplösning: 1080p

Pris: Lågt/Medel

Introducerades 2006 och ger som sagt fortfarande bättre bild än streaming i många fall. Utbudet är stort och priserna är låga så det här är sweet spot för mig och det jag koncentrerar mig på.

I fysiska second hand är det tyvärr oftast 95% DVD bland filmerna och kanske några enstaka Blu-ray om man har tur. Priserna är dock ofta runt 20 kronor oavsett film så det går att göra fynd.

På Tradera finns ett enormt utbud även om priserna inte är riktigt lika låga. Pga fraktpriset på runt 59 kronor gäller det också att hitta en säljare med hundratals (eller tusentals!) Blu-ray och köpa kanske 10 filmer åt gången från samma säljare. När jag gjort det har det landat på i snitt 50 kronor/film inklusive frakt.

Slutligen finns det också ett ganska stort utbud av nya filmer till lågt pris, Ginza har i skrivande stund t ex cirka 1500 Blu-ray för max 99 kronor.

4K Ultra HD Blu-ray

Upplösning: 4K 😀

Pris: Högt

Slutligen lanserades 4K Ultra HD Blu-ray 2016. En mer nischad entusiastprodukt får man väl säga med både dyrare spelare och filmer. En 4K-spelare går på från cirka 3000 kronor och filmerna ligger oftast på 3-400 kronor. Utbudet begagnat är betydligt mindre och priserna ganska höga även där.

För att verkligen se skillnad mot Blu-ray på bör man också ha en stor modern TV och kort tittavstånd. 55 tum och normalt tittaavstånd som i mitt fall är på gränsen som jag har förstått det. Men det spelar inte så stor roll, jag tycker hur som helst filmerna är för dyra.

Om 20 år när vi alla har skärmar på 100 tum kanske jag tänker om men just nu nöjer jag mig med Blu-ray 😀.

Spelpriser förr och nu

För en månad sedan skrev jag att det började närma sig köpläge på stockholmsbörsen och det visade det sig faktiskt också vara, sedan dess har börsen tuffat på och närmar sig nu återigen ATH. Utan att särskilt mycket egentligen har förändrats i Irankriget, inte till det bättre i alla fall 😅. Jag är därmed fortsatt försiktig, månadens sparande går in på sparkonto och räntefonder.

Dagens inlägg blir därför om något helt annat, nämligen priser på tv-spel genom åren 🤓. Jag kom att fundera över detta efter lanseringen av "nya" Neo Geo AES+. Jag säger "nya" eftersom det i princip är samma maskin som släpptes 1990(!), den största skillnaden är väl att denna har HDMI-port så den går smidigt att koppla in i en ny tv.

Det släpps samtidigt också 10 spel till konsolen, på en rejäl kassett precis som under 90-talet och dessa fungerar också i den gamla Neo Geo.

Den som inte spelat väldigt länge och/eller har ett stort intresse för retrospel förstår troligen inte hur coolt detta är. 

På 90-talet fanns det dels t ex SNES som man kunde spela hemma och så fanns det arkadhallar där man kunde spela spel som liksom visade hur spelen kanske kommer kunna se ut hemma om 3 år.

Men i teorin kunde man också spela arkadspelen hemma genom att köpa en Neo Geo. Det enda problemet var priset. Vid lanseringen kostade maskinen 6000 kronor i Sverige vilket i dagens penningvärde är cirka 12 000 kronor. 

Och sedan gick spelen loss på mellan 1500 - 2500 kronor, dvs 2500 - 4500(!) i dagens penningvärde.

Spelen till SNES var förvisso också dyra, 700-800 kronor eller ungefär 1200-1400 i dagens penningvärde. Så även om man kan tycka att spelen till  t ex PS5 är dyra idag har de egentligen blivit billigare.

En förklaring till priserna var hur stora spelen är rent minnesmässigt, medans spelen till SNES var 32 Megabit eller som mest 48 marknadsfördes Neo Geo som "Max 330 Mega" dvs den skulle klara av spel på upp till 330 Megabit. I slutet av konsolens livslängd kom det till och med spel på över 700 Megabit.

Så, åter till "nya" Neo Geo AES+, den lanseras för det lite mer överkomliga 249 USD vilket jag var rädd skulle innebära runt 3000 kronor i Sverige men det visade sig landa på runt 2200 kronor. Spelen ligger på 900 kronor vilket är ungefär vad ett nytt PS5-spel brukar kosta digitalt. I det här fallet får man förstås en lite mer koncentrerad spelupplevelse men också en rejäl box, kassett och manual(!).

Å andra sidan kan man också spela alla de här spelen på massa andra sätt, har man en PS5 finns de flesta t ex att köpa digitalt för överkomliga 79 kronor styck. Rent rationellt kan det alltså vara svårt att motivera ett köp men det är väl ändå något speciellt att spela på riktig hårdvara med den där enorma handkontrollen antar jag. Så till slut blev det en förbeställning på ett styck svart Neo Geo AES+ och ett Metal Slug för totalt cirka 3000 kronor.

Många verkar resonera likadant, det släpps även en "Ultimate Edition"-utgåva med alla tio spel och lite annat för cirka 10 000 kronor. Den är redan slutsåld.

Investerar i TV-spel

 

Börsen tuffar på och den senaste insättningen jag gjorde till Avanza var i februari i år. Inte heller denna månad blir det någon påfyllning på Avanzakontot utan troligen en mindre summa som går in på sparkontot, precis som tidigare två månader. 

Det handlar inte så mycket om hur högt värderad börsen är just nu utan mer om att jag tycker att jag har tillräckligt där helt enkelt.

Därför blir det ett så kallat off topic-inlägg idag om något helt annat, nämligen TV-spel. Fast med lite god vilja kan man nog kalla det för investering också, jag har ju till och med gjort det i rubriken.

Som många andra började det för mig i slutet på 80-talet med NES aka Nintendo 8-bit eller på ren svenska "Nintendo 8-bitars".

För cirka 10 år sen fick ett jag ett infall och köpte på mig cirka 20 kassetter och nu är det tydligen dags igen. Senaste månaderna har jag kompletterat samlingen och nu ligger det 37 stycken kassetter i svarta dammskydd prydligt staplade på varandra i spelhyllan.

Och det är här investeringsbiten kommer in, precis som allt annat man kan samla på finns det även här riktigt dyra objekt som man kanske kan se som en investering också. Jag köper dock endast lösa kassetter så här är i de flesta fall priserna ganska rimliga.

Det finns faktiskt ett ganska stort utbud som ligger runt 100-300 kronor och kan man sträcka sig till 5-600 kronor täcker man in de flesta spel. Sedan finns det ett fåtal som ligger runt 1000-2000 kronor och så de extremt ovanliga som ligger runt 10 000 eller över.

Ett (ö)känt exempel på det sistnämna är Mr Gimmick som bara släpptes i Skandinavien och ligger runt just 10 000 kronor för bara kassetten. Pratar vi komplett i kartong i fint skick kan man ta den summan gånger 3 eller 4. 

Ett tag kändes det som priserna på retrospel bara steg men nu verkar de ha stabiliserat sig något, åtminstone på NES. Jämfört med för 10 år sedan är min känsla att priserna inflationsjusterat är ungefär som då i de flesta fall.

Jag köper som sagt bara lösa kassetter och mer för att faktiskt spela spelen än att samla på dem. Jag tror det bara är två spel som jag har betalat över 500 kronor för (Shatterhand för cirka 700 kronor och Shadow Warriors 2 för cirka 1000 kronor).

I de just de två fallen kan man nog säga att det mer handlar om investering än spelvärde för så bra är de inte 😀.

Det släpptes "bara" 210 kassetter till NES i Sverige så att samla alla är något som är populärt bland samlare. Själv tänker jag mig nog en mer koncentrerad samling runt 40-50 kassetter med de som fortfarande är värda att spela, vilket ärligt talat inte är särskilt många. På min shortlist har jag nu bara 2 spel kvar, Castlevania 3 och Ducktales 2, vilka båda två går på cirka 1500 kronor styck. Där nånstans går väl smärtgränsen. Tror jag.

Att koppla in sitt NES till en modern TV 2024 kan också vara en utmaning. Min förra TV från 2013 hade RCA-ingång (röd-vit-gul) så det var bara att plugga in men min nuvarande TV från 2020 har dessvärre bara HDMI.

Det finns förstås adaptrar som säger sig lösa problemet men den jag testade gav en väldigt dålig och flimrig bild. Den kostade cirka 200 kronor så man får väl vad man betalar för som brukar säga. Det finns bättre adaptrar men de är dels ofta slutsålda och kostar dessutom ofta runt 1500 och uppåt.

Min lösning är istället för närvarande att spela på en Retrofreak. Den kopplas in med HDMI och tar kassetterna från NES, SNES och ett antal andra format och det går som tur är även att koppla in originalhandkontrollerna. Sen finns det ett antal features som man kan förvänta sig idag så som att spara spelet till SD-kort, save states, turbo av/på, slow motion av/på, filters osv. 

Kom ihåg den stora gödselkrisen 1894

 

Jag såg nyligen serien Silicon Valley för andra gången. Den var bra den här gången också, fast kanske inte lika fantastisk som jag tyckte första gången jag såg den.

Märkligt hur vissa saker fastnar och hur annat mer eller mindre har försvunnit helt från minnet. Huvudpersonernas idé om att festa är t ex att sitta kvar vid sina datorer, dricka öl och kasta en gul och blå boll upp och ner med målet att få bollen att landa med den blåa sida upp. Det ser nog roligare ut i serien än vad det lät som:

Det här är något som i mitt minne försiggick i vart och vartannat avsnitt. I verkligheten visar det sig vara kanske 3-4 stycken, eller runt 1 minut av seriens cirka 25 timmar och 53 avsnitt.

Något annat som etsat sig fast i minnet är när VD:ns högra hand Jared mot slutet av serien av en journalist får frågan om hans tankar kring deras kommande produktlansering. Hans blir tyst några sekunder och lyckas sedan stamma fram "manure", dvs gödsel.

Som tittare tror man här att han helt har tappat det men han börjar sedan redogöra för den stora gödselkrisen 1894. Mot slutet av 1800-talet började nämligen antalet hästar i större städer så som New York och London att bli ett problem. Eller kanske rättare sagt det alla hästarna "producerade".

1894 publicerade Times en artikel där man förutspådde att om utvecklingen fortsatte så skulle Londons gator var täckta med 9 fot (cirka 270 centimeter) gödsel om 50 år. Man höll på att drunkna i skit, bokstavligt talat.

1898 anordnades en stor konferens för att försöka lösa problemet men den fick avslutas i förtid, problemet gick helt enkelt inte att lösa.

Som tur var uppfanns bilen bara några år senare och problemet löste sig själv. Redan 1912 fanns det plötsligt fler bilar än hästar i London.

I seriens fall var analogin då att deras nya produkt skulle få samma betydelse för Internet som bilen fick för... hästgödsel. Men den kan förstås tillämpas i alla fall där man försöker förutse framtiden och inte tar hänsyn till den teknikutveckling som kommer ske.

En ganska fantastisk historia som kanske kan ge lite hopp om för den som oroar sig för energikris, klimatkris och annat, tänk på den stora gödselkrisen 1894!

Problemet är bara att den inte är (helt) sann. Det finns mängder av artiklar om "The Great Horse Manure Crisis of 1894" som beskriver precis det jag har gjort ovan som en sanning, t ex denna från Historic UK som ju kan låta som en trovärdig källa.

Gräver man lite djupare (dvs lägger till ett "fake" i sina googlingar) visar det sig att Times aldrig verkar ha skrivit den där artikeln och  någon konferens 1898 verkar det inte heller ha varit.

Frågan är om det spelar någon roll? Antalet hästar i städerna var ett reellt problem vid den här tiden och bilen blev lösningen. Även om problemet kanske inte var så stort som historien gör gällande.

Vilket får mig att tänka på en annan halvsann historia.

Ett av Andy Warhols mest kända citat är troligen "In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes". Enligt Warhol själv har han dock aldrig sagt det.

Exakt hur det tillkom är lite oklart men min favoritteori är nog att det skulle ha skett under en utställning på Moderna Museet i Stockholm 1968 där man man helt enkelt visade de numera berömda orden tillsammans med en rad andra citat av Warhol.

Pontus Hultén som ansvarade för utställningen ska senare ha fått frågan om Warhol verkligen hade sagt det där om framtiden och då svarat "Nej, men han kunde ha gjort det".

Are we still in the game?

 

Läget på börsen ser ungefär lika mörkt ut som förra veckan. Värt att återigen poängtera är dock att tittar man på den svenska börsen får det väl betraktas som en krasch (mer än -30%), på den amerikanska en björnmarknad (mer än -20%) och på en global indexfond inte ens en korrektion (mindre än -10%).

De egna portföljerna tuffar på och ligger på cirka -5% för året. Så mycket mer än att det ofta lönar sig att vara  rejält diversifierad i både aktier och olika tillgångsslag har jag inte att säga om det just nu så dagens inlägg kommer därför återigen att handla om något helt annat, nämligen tre olika filmer som alla ställer sig frågan "Are we still in the game?".

Innehåller spoilers!

1408 (2007)

Skräck är väl ingen favoritgenre direkt (snarare tvärtom) men den här såg jag av någon anledning. Författaren Mike Enslin försörjer sig på att besöka "paranormala" platser och sedan skriva om dem. Eftersom det inte finns några spöken så är det förstås ett ofarligt och enkelt jobb, tills han övernattar i rum 1408 på Dolphin Hotel...

Det finns en fullständigt briljant scen här som har etsat sig fast i mitt minne. Som jag minns det lyckas Mike till slut fly från rummet och börjar leva sitt vanliga liv igen. Tiden går och när han en dag är inne på postkontoret märker han plötsligt att det är något som inte stämmer. Personalen börjar gå loss på väggarna och när de rasar visar det sig förstås att allt var en illusion och han är tillbaka i rum 1408 igen.

Så om det verkade som han lyckades fly den gången, hur kan vi vara säkra på att det är på riktigt nästa gång han lyckas (om han nu gör det)? Are we still in the game? Så att säga.

The Game (1997)

Vad ger man mannen som har allt i födelsedagspresent? En upplevelse såklart. I det här fallet ett deltagande i spelet som helt enkelt kallas "The Game". Vad spelet går ut på är till en början högst oklart för stackars Nicholas Van Orton men det blir snart mer och mer tydligt att syftet verkar vara att se honom död. Fast inte på riktigt, eller?

Vad som är verkligt och inte genomsyrar hela filmen och på bäst sätt görs det kanske i den allra sista scenen, så subtilt att det är lätt att missa. Spelet är över och en av "deltagarna" frågar Nicholas  om han inte vill dela en taxi tillsammans med henne och filmen slutar sedan innan vi får höra svaret. Are we still in the game?

eXistenZ (1999)

Denna såg jag när den var ganska ny och mindes den som otroligt bra. Jag såg om den relativt nyligen och man kan väl säga att den inte åldrats särskilt väl, trots att den är från det fantastiska filmåret 1999 och allt.

Nåväl, premissen är i alla fall att en grupp främlingar bjuds in för att testa ett nytt virtual reality-spel. Och då inte virtual reality som vi känner det idag utan så verkligt att det inte går att skilja från verkligheten. Eftersom det är David Cronenberg som gjort filmen så använder man förstås inte glasögon eller liknande utan "spelet" som väl mer liknar något slags djur än en usb-sticka pluggas helt enkelt in i ryggen.

Väl inne i spelet är det inget som hindrar att man spelar andra spel och det blir snart svårt att hålla reda på vad som händer i verkligheten, i spelet eller kanske i ett spel i spelet.

Som film fungerar den tyvärr ganska dåligt idag men slutet är fortfarande fantastiskt. Spelet/spelen är över och vi är återigen tillbaka i rummet där allting började. Eller är det över? Filmens sista replik är faktiskt just "Are we still in the game?".

Varför gjordes alla bra filmer 1999?

 

Efter den senaste tidens uppgång har investerandet för egen del återigen börjat likna att se färg torka. Multi Asset-portföljen visar -2,4% i år och utdelningsfonden är nu faktiskt på plus (+1,29% i år) igen. Hur det har gått till med 179 (tror jag) närmast slumpvis utvalda innehav samt 3 ETF:er vet jag inte riktigt men det är förstås kul så länge det varar.

Så som jag hintade om förra veckan kommer därför dagens inlägg att handla om något helt annat, nämligen filmer från 1999.

Under många år betygsatte jag alla filmer jag såg på filmtipset.se och noterade att många av de jag satte 5/5 på klumpade ihop sig runt just 1999 så det här är något jag har funderat på ett tag. En googling på "Movies 1999" visar att jag inte är ensam om att ha noterat det och särskilt vid "tjugoårsjubileet" 2019 verkar det ha skrivits en del om det. 

Någon kallar det tom för det "sista bra filmåret". Det är kanske att ta i men om man skulle beskriva filmåret 1999 tänker jag på sådant som hög ambitionsnivå, vilja att ta risker och experimentlusta. Ordet som ploppar upp 2022 är väl framförallt "ängsligt", med superhjältefilmer och remakes/reboots.

Eller tom filmer (om superhjältar såklart) som är i princip klara och sedan aldrig visas. Ängsligt var ordet.

Nåväl, annat var det alltså 1999 och vi fick då se en rad titlar som är att betrakta som moderna(?) klassiker idag. Framförallt tänker jag på:

The Matrix

Fight Club

Being John Malkovich

Eyes Wide Shut

Magnolia

Ja, alla fem kom otroligt nog 1999 och jag skulle ge alla betyget 5/5. Skulle jag få för mig att göra en topplista på de 10 bästa filmerna någonsin skulle jag nog vilja ha minst de tre första där också. Tom Cruise måste väl för övrigt haft sitt bästa år någonsin, han medverkar lite överraskande i både Magnolia och Eyes Wide Shut.

Det var de personliga favoriterna men det slutar faktiskt inte där. Det finns ett antal filmer från samma år som är snudd på 5/5 de också:

The Sixth Sense

The Talented Mr. Ripley

The Green Mile

American Beauty

Office Space

Jag tänker faktiskt inte nämna något om handlingen här, jag förutsätter att alla känner till och har sett filmerna 😉. Har man inte gjort det är det förstås en stark rekommendation att göra det. Samtliga finns på de olika större streamingtjänsterna och/eller går att hyra på SF Anytime med flera. 

Avslutningsvis några filmer som också kom 1999 men som man kanske kan hoppa över:

The Blair Witch Project

Star Wars Episode 1

American Pie

Mockumentären The Blair Witch Project må ha varit banbrytande inom skräckgenren men jag minns den inte som en särskilt bra film. Har dock inte sett om det sedan den var relativt ny.

Star Wars Episode 1 tycker jag är en katastrof och det beror inte bara på Jar Jar Binks. Effekterna ser ut som ett datorspel från 90-talet vilket såg illa ut vid premiären och ännu värre ut idag. Och värst av allt så är den helt enkelt tråkig.

Tonårskomedin American Pie gjorde väl egentligen inget nytt i genren men höjde (eller sänkte, beroende på hur man ser det) ribban några nivåer till och är väl ändå den mest sevärda av de tre. 

Gott och blandat #3

 

Köpt skog och volatiltet

Sedan jag skrev om den "sönderdiversifierade" portföljen för två veckor sedan har jag nu gjort slag i saken och sålt av lite av globalfonden och AMF Aktiefond småbolag och placerat 4% vardera i skog och volatilitet istället. Försäljningen gjordes förhoppningsvis med hyfsad tajming då breda aktieindex gått ganska starkt under juli.

Fördelningen är numera:

50% Storebrand Global All Countries
10% AMF Aktiefond Småbolag

15% Xetra-Gold (4GLD)

10% Lyxor EX-Energy (LCTR)

6% WisdomTree Physical Silver (VZLC)
4% Skogsfond Baltikum
4% Amundi Fds Volatil Wld A USD C
1% BITCOIN XBT

60% aktier alltså och 40% fördelat på 6 andra tillgångsslag. Räntor saknas fortfarande men det börjar nu spekuleras i om att Fed kommer börja sänka räntan under nästa år. Kan kanske bli läge att börja plocka in lite räntefonder i början av nästa år i så fall.

Testar reklam på bloggen

När jag startade bloggen i januari 2019 anmälde jag mig också till Google AdSense. Jag väntade några veckor på att det skulle komma ett mail om att AdSense var aktiverat men det kom aldrig och jag struntade i det. 3,5 år senare, dvs för en vecka sedan kom det plötsligt ett mail om det nu var klart att använda. Plötsligt händer det...

Så nu testar jag reklam på bloggen ett tag. Som väntat har jag lite för få sidvisningar (snittar cirka 100/dag) för att det ska bli några större summor så det kanske inte är så meningsfullt egentligen. På en vecka har jag skrapat ihop hela 14 kronor vilket innebär att det kommer ta cirka ett år att komma upp i minimibeloppet för utbetalning som är 700 kronor.

Skrivkramp

Efter snart 400 inlägg börjar det blir svårare och svårare att komma på nya ämnen att skriva om. De första månaderna gick det lätt och jag skrev varje dag men gick sen ganska snabbt över till att skriva en gång i veckan istället. Ibland funderar jag på om jag ändrar i portföljerna bara för att ha något att skriva om, vilket väl inte är helt sunt i så fall.

Funderar faktiskt på att testa att skriva om något helt annat än ekonomi då och då. Andra ekonomibloggar skriver ju om matlagning titt som tätt (vilket väl med lite välvilja kan gå att passa in i ekonomifacket) men där har jag nog tyvärr(?) inte så mycket att tillföra utan det blir nog snarare om film och spel i så fall. Som tur är har jag ju helgarderat mig i bloggens beskrivning genom att lägga till "och annat kul" 😀.